söndag 9 mars 2014

Allt vi säger är sant

Juste, jag har glömt att säga att jag och ett gäng härliga människor (aka världens finaste vänner) är med i Lisa Bjärbos och Per Bengtssons podcast Allt vi säger där vi pratar om John Green och nerdfighteria och annat awesome.

"Ett helt avsnitt om författaren John Green och hans böcker, kan det vara något? Ja! Det kan det naturligtvis. Den här gången kör vi hela snacket som ett enda härligt panelsamtal mellan sex personer. De gamla vanliga, Lisa och Per, och så fyra John Green-fans, som heter Linnéa Falkeling, 17 år, Alva Aagaard Andersson 16 år, Pia Svensson, 17 år, och Peter Foureaux,17 år. Boken vi läst speciellt till det här avsnittet heter "Pappersstäder", men det handlar lika mycket om John Greens övriga titlar."  

Lyssna här! http://www.alltvisager.se/2014/03/15-john-green.html

torsdag 30 januari 2014

Nyckeln - Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg

Denna recension av sista delen i Engelsfors-trilogin skrev jag för Läseposten i höstas och hade helt glömt bort att posta den här. Jag kom på det när jag träffade de fina författarna idag på ett fikaprat hos Rabén & Sjögren. Det var väldigt mysigt (tryckerigatan har så fina hus och lokaler <3).

Om du inte läst Cirkeln och Eld:
VARNING FÖR SPOILERS!

Jag förundras varje gång jag läser Engelsfors-trilogin över det lätta språket som flyter likt vågor på ett hav. Det är så lättsmält och medryckande. Karaktärerna känns så självklara och en tvivlar inte en sekund på att häxor, demoner och blodröda månar existerar. En läser Nyckeln och vill fortsätta, vill hela tiden veta vad som ska hända härnäst, samtidigt som en inte vill att det ska ta slut. Någonsin.
I Nyckeln tvingas de utvalda ta svåra beslut för att kunna rädda Engelsfors och resten av världen, inte minst Minoo som tvingas stå på egna ben en hel del. Kommer hon någonsin få reda på vad hennes magi betyder? Varför hon inte har något element? Det finns alldeles för många frågor och allt för få svar. De utvalda ställs även inför val om tillit och förtroende. De vill säga de utvalda som fortfarande är i livet, som snart ska börja tredje året på gymnasiet, för andra till exempel Ida, blir det ett väldigt annorlunda år…

Annorlunda kommer allt bli, oavsett om de lyckas hindra apokalypsen eller inte. Anna-Karin är med om ett dödsfall i familjen, Minoo blir nästan dödad av Max igen och tar ett ”sabbatsår” från skolan, Linnéa kämpat mot panikångesten som gör sig påmind allt oftare och Vanessa är så himla, himla kär (och så himla, himla arg på sig själv att hon inte fattade det tidigare). Och vad har Rickard och Evelina för betydelse för apokalypsen? Kommer Gustaf någonsin se på Minoo så som hon ser på honom? Vad minns folk egentligen från kvällen i gympasalen?

Samtidigt som alla dessa frågor ställs och de utvalda tampas med problem i sina privatliv dyker ett välbekant ansikte upp igen och det pratas om en ny cirkel … Tecken på jordens undergång uppenbarar sig allt oftare och tankar på Olivia gömmer sig i bakhuvudet – lever hon? Kommer hon komma tillbaka och kräva hämnd?


När jag skulle skriva det här var jag tvungen att gå tillbaka och läsa början för att minnas exakt, det slutade med att jag satt och läste de fyra första kapitlen innan jag insåg vad jag höll på med… Så är det med Engelsfors-trilogin, det är så himla självklart alltihop. Det bara är. Jag jämförde Engelsfors-trilogin med Harry Potter och Sagan om ringen när Mats Strandberg beklagade sig för att det snart var över. Jag sa något i stil med: ”Det kommer aldrig vara riktigt över. Se bara på Sagan om ringen som utkom på 50-talet, fansen är fortfarande trogna och läser om och om igen.” Det här var något år sedan, men jag tror fortfarande – nu, efter att ha läst Nyckeln, ännu mer – att Engelsfors kommer finnas i folks hjärtan för en lång, lång tid. Massor av fan art, en facebook-sida tillägnad Vanessa och Linnéa (Vannéa forever<3) och den kommande filmen, tycker jag är bevis nog.

måndag 13 januari 2014

Små livstecken.

Det här skulle bli en så jäkla inspirerande bokblogg var det tänkt. En värld full av underbara ord och peppande fangirling.

Fast eh nej... min motivation för det mesta i livet har sagt hej då och det är så himla, himla tråkigt. Jag är så arg och rädd och känslomässigt instabil 75% av min vakna tid. Därför blev den här bloggen bortprioriterad helt. Jag finner allt mer sällan tid för att läsa, än mindre recensera, tyvärr.

Fast ibland finner jag inspiration i min ilska. Till exempel detta:



och detta: http://www.metro.se/skane/man-frias-fran-valdtakt-trots-kvinnans-desperata-protester/EVHnaj!hTq7yHcCUVcAo/

"Kvinnan sa gång på gång att hon inte ville och skrek så högt att hon till slut svullnade upp i halsen och inte kunde skrika mer. – Jag uppfattade hennes nej som en del av det sexuella spelet, berättar mannen i förhör. Förklaringen godtas av Lunds tingsrätt som friar den 27-årige mannen från misstankarna om våldtäkt."


och av all denna ilska och frustration över dagens samhälle skrev jag någon slags egen slam poem, fast ni får tyvärr inte se mig framföra den, dock går den att läsa. Var så goda.

---


Vi lever i ett samhälle där du är vacker.
Fast inte tillräckligt vacker.
Fast ändå vacker.
Normalt vacker.
Du är normal.
Var inte normal, var dig själv.
Fast ändå normal.
Tillräckligt.
Var tillräckligt.
Fast ändå mer.
Var dig själv bara.
Och vacker.
Naturligt vacker.
Det räcker.
Fast nej.
Vi lever i ett samhälle där tillräckligt inte är tillräckligt.

Jag lever i en värld där jag inte vågar se folk i ögonen,
för jag är inte tillräckligt
normal
vacker
mig själv
Jag är inte tillräckligt normal, vacker eller mig själv.
Jag är rädd. Fast ändå arg. Och rädd.

Jag är rädd
fast ändå arg
och rädd
för jag lever i en värld där mina vänner inte vågar se någon i ögonen
för att de inte är tillräckligt.

Prestera, prioritera, prestera, prioritera, prestera, prioritera, prestera, prioritera.
Panikångest.

Ångest, ångest, ångest.
Prestationsångest, beslutsångest, separationsångest, dödsångest, panikångest, ångestfylld, ångestladdad, ÅNGESTATTACK.

Vi lever i ett samhälle där folk inte vågar se varandra i ögonen för att de inte är
tillräckligt
normala
vackra
sig själva
för att tro.

Och jag är rädd. Och arg. Och rädd. Fast jag tror ändå. Jag tror att vi kan våga se varandra i ögonen. Jag tror att vi kan. Jag tror att vi kan bryta alla normer och följa våra egna regler. För vi är tillräckligt.

lördag 2 november 2013

Det fattas en tärning - Johanna Thydell


"Om ni hör någon ropa så är det jag. Jag är Puck. Jag är sexton år. Jag är livrädd."

Puck är bokens huvudkaraktär, hon är rädd för att förlora kontrollen och tappa bort sig själv. Hon vågar inte låta folk komma nära, se vem hon verkligen är. Det är en tonårsskildring om det fina och lätta blandat med det ångestfyllda och svåra. Det handlar om en pappa som plötsligt blev två olika personer och som slutligen försvann helt. Det handlar om en ignorant mamma som låtsas att allt är bra. Det handlar om en bästa vän, Emanuel, som alltid finns där, en Sångare med kopparfärgade ögon och rädslan att folk ska försvinna.

Okej, okej, okej - andas! 
Det här är nu en av mina favoritböcker PUNKT
Jag läste den för flera år sedan men då var jag antagligen för liten. Nu förstod jag och det var såå smart och närvarande och bara precis vad jag behövde just nu. Det är så mycket känslor och igenkännande-faktorn är hög. Det finns ett fint flyt genom hela boken, du bara läser och läser och ler och kanske till och med berörs till tårar någon gång. Vissa känslor, vissa saker, är bara så klockrena. Känns precis där. Precis i hjärtat, hjärnan, själen. Där.



måndag 28 oktober 2013

I kroppen min, resan mot livets slut och alltings början – Kristian Gidlund


Jag lever på hoppet. Mer än någonsin tidigare.

Tisdagen den 17 september strax före klockan 15 tystnade Kristian Gidlunds penna. Han var en 29-årig journalist och trummis i Sugerplum fairy. Beroende av hästar och berättelser. Drabbad av obotlig cancer. Han drev en blogg som fungerade som en avlastningsplats för alla tankar och den blev en stor tröst och inspirationskälla för många andra människor. Till slut blev det även en bok. I kroppen min – resan mot livets slut och alltings början är otroligt närvarande och ärlig. Vartenda ord gör ont i själen samtidigt som en är så väldigt tacksam över perspektivet boken ger. Tack Kristian.

Till mitt sista andetag kommer jag att säga att vi ses snart igen.

Jag vet inte riktigt vad mer jag ska skriva. Jag har gråtit och gråtit och gråtit. Jag träffade Kristian på akademibokhandeln i våras, då hans bok precis släppts. Han var så väldigt tacksam över att bloggen äntligen fanns i bokformat. Det är även en del texter som inte finns på bloggen som finns i boken. Han var så väldigt fin. Han är så väldigt fin. Han kommer fortfarande finnas i folks hjärnor och hjärtan. Han var sån, sån som berörde och fick en att tänka. Tänka, tänka, tänka och slutligen kanske ta tag i något en tänkt på länge och faktiskt göra det, skriva till exempel. Genom tårar och skratt och ord har Kristians resa mot livets slut och alltings början följt mig, hela vägen, fram till slutet. Tack Kristian.

Här finns Kristian Gidlunds sommarprat.

Tänkta tankar tynger tungt.

lördag 12 oktober 2013

Livet och fangirling


jag är medveten om att det är tyst här rätt ofta, den enda jag har att 
säga till mitt försvar är att livet som 16-åring kretsar kring så himla mycket.
I mitt fall är det skola, vänner, böcker, skola, fäktning, unga feminister, 
skola och att fangirla över det mesta (ja, typ hela tiden).

T.ex. att det nu är bestämt att The fault in our stars-filmen 
kommer ut 6 juni 2014 (tyvärr är det i USA, men ja...) och
snart, snart kommer Allegiant av Veronica Roth, sista delen efter 
Divergent och Insurgent!!

Jag och Nea planerar även ett random fandom-event
den 29 november, på medborgarplatsens bibliotek i Stockholm,
så håll utkik efter mer information!

fredag 11 oktober 2013

Live every day in wonder




"David Levithan can be one of the world's most awesome people. Tonight was magical<3" skrev jag sent igår kväll på twitter, efter att ha kommit hem från Kulturhuset. Där hade nämligen bästa, finaste David Levithan föreläsning/blev intervjuad och han läste även stycken ur every day  och ur two boys kissing(!!) som precis kommit ut i USA. 

Jag var även på punktmedis i onsdags då han pratade om sin favoritbok som 15-åring, sina samarbeten med andra författare och avslöjade att det kommer någon slags fortsättning på every day fast ur Rhiannons perspektiv(!?!). Då, i onsdags, stannade jag och några vänner kvar till sist och pratade länge med honom (han är så mysig) och sedan kände han igen oss igår och hälsade "Hi guys!" och kom fram och pratade igen. Kan hända att jag kanske är lite kär i en 41-årig, homosexuell man... hrm...


Var det någon annan som var där igår och såg kemin mellan David och Roger, mannen som intervjuade? I totally ship it!